Hej hopp kära bloggvänner!
Har tagit en paus från att sitta och läsa om er andra. Kom på mig själv sitta och vara irriterad på de som lyckats, de som inte lyckats och på de som levde på hoppet. Brukar inte känna så men mitt psyke sa stopp. Så jag valde att inte skriva på min egen och inte läsa på andras och jädrans vad skönt det har varit att inte tänka ständigt på denna kamp utan bara leva och må bra.
Dock kom ett bakslag igår då jag hade ett telefonmöte med läkaren från Cvl. Jag hade bokat ett för att få lite råd och tips för fortsättningen. Jag har ju tänkt mkt på äggdonation och att det är kanske nästa steg, men han tyckte att vi först skulle prova "om det blir aktuellt" med spermiedonation först. Vill ju inget av detta egentligen, vill ju bara ha en liten junior som kommer från oss båda. Som det kändes igår och som det känns idag så tror jag att vi aldrig kommer lyckas. Vet att jag inte "borde" tänka såhär men det är så det känns. Ser inte alls fram emot nästa möte med Huddinge den 9 maj. Men om jag känner mig själv rätt så kommer jag vara SÅÅ positiv om ngra veckor igen. Hur många gånger ska man försöka?? Måste verkligen ta tag i att träffa en psykolog. Behöver ngn att bolla med och känner aldrig att jag får den responsen med läkarna.
Grattis iallafall till alla er där ute som fått sitt efterlängtade plus!
Den 6 juni har jag och J varit ett par i 7 år, skulle vilja åka iväg för att fira detta men vet inte vart, ngra tips??
Nu blir det jobb, jobb, jobb...
Hörs,
A.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar